15:00

”Jag hatar mitt liv” väntade jag på. Det kom aldrig, Koffe säger inte så mkt.
Innan vi åkte till Brasilien fick jag ett råd från Christian: ”Låt inte Koffe bli hungrig bara, annars blir han svår att handskas med.”

Lugnt och försiktigt förklarar jag för honom att vi ”tydligen” inte kan åka över statsgränserna utan hans pass. Vi kommer få ta bussar från stad till stad och sen gå över gränsen till São Paulo. Det kommer bli en lång resa och vi har limiterat med cash (mitt kort är i Paraty och Koffe har tappat sitt kort), vilket innebär att vi kanske har råd att äta nån liten macka och vatten, men inte förrän vi närmar oss Guara. Han lovar oxo att han inte ska låta hungern göra honom irriterad.
Vår utrustning: Koffe och Emilio har på sig havaianas, de är nämligen utmärkta att vandra maraton-längder med (not). Gröna respektive rosa shorts och jag en gul blommig skjorta med en stundtals ganska fin palmhatt. Och just det, min väska väger ca 15 kg. Det påminner oss faktiskt om vår tänkta vandring upp till Kebnekaise. Det var ju bara ett skämt att vi tänkte dra upp dit i havaianas men nu vet vi att d e fullt möjligt, när man går nån mil så blir det friktion mellan foten och gummit, vilket värmer upp foten och håller resten av kroppen varm.

Nu var vi redo att ta bussen till Resende, 30 min resa. Vi testar ta bussen därifrån till Guara men chaffisen var inte heller vår vän så vi försöker få skjuts. En överdrivet trevlig man cyklar ner mot oss och ger oss skjuts-råd och cyklar tillbaks sen. Vi går mot en bensinmack som en chaffis rekommenderas oss 7 km längre bort. Halvvägs märker jag att mina Ray Ban inte hänger kvar på skjortan, där rök dom . Det värsta va att det va inte alls 7 km, vi har gått i över 3 timmar, vi har kommit till Itatiaia, kl är redan 20 och solen har gått ner. Så vi tar en buss därifrån till Engenheiro Pousos och är framme där runt 22 tiden. De goda nyheterna har spridit sig till Sverige och mor ringer och är orolig, vännerna här ringer och sms:ar och undrar hur det är med oss, Gisele berättar att alla broar till Cunha från Guara har rasat så staden är isolerad! Inga bussar får lämna Angra heller pga ras (lite tur hade vi iaf att vi han sticka därifrån i tid). Tydligen så har det regnat så mkt att hela södra Brasilien är ett enda stort kaos och nyheterna visar det runt om i världen. Mathias ska tydligen va fast i São Luis do Paraitinga. Han sitter på taket på en buss, hela staden är översvämmad. Till skillnad från oss så kommer det ett kylskåp flytandes full med mat som d vräker i sig, Lyckostar!

I alla fall, så letar vi upp en polisstation, de kanske kan hjälpa oss. Eller inte, deras enda bil hade precis gått sönder annars skulle d skjutsat oss de 11 resterande km över gränsen. För sista bussen har vi redan missat också och klockan är 23:30 när vi börjar gå mot gränsen…på motorvägen (men det är lugnt, ingen fara att göra det sa polismännen).


Nu är kl över 01 nånting och vi är vid gränsen! Det känns överdrivet skönt med tanke på att det är 5km kvar till första staden i São Paulo, Queluz. Det finns nån vaktstation vid gränsen, toaletter och sånt…hittar tom en drickoar. Koffe slänger sig ner på en bänk o sover… i 15 min sen kommer vakterna, tittar konstigt på oss, jag berättar exakt vad vi gör där och de säger att vi inte får va kvar där, så vi fortsätter vår vandring mot Queluz, men 2km innan staden finns en 24h öppen rastställe med bänkar, mat och allt…jag passar på och tar en låååååååång och kall dusch medans Koffe sover.Vi märker också att vi har råd att köpa vatten och en macka, det satt fint.

Klockan är runt 4 när vi fortsätter till Queluz, vi kommer fram vid 6, det är mörkt och det är lite ”mysko” folk på gatorna…jag blir lite rädd, vill inte bli rånad nu! Men vi hittar till busstationen. Bussen till Guara går 7 och vi hinner vila lite på stationen. Ni fattar inte hur skönt de kändes att sitta på bussen sen och veta att min kusin skulle hämta oss på stationen. Ett litet problem bara, jag slumrar till i fem min och vaknar upp av att bussen stannar. Jag är stensäker på att vi är framme, känner igen stället så vi går av. Det vi inte än är att vi gått av ca 6 km för tidigt. Naturligtvis får vi gå en timme till tills Bill plockar upp oss me sin bil, vi återförenas med Mattias och Rickard och drar till Pindamonhagaba. Vi är framme kl 11:30.

Ilha Grande – part 3: The Amazing Journey

01/01/10 10:00

Varje slut leder till en början…tror jag…Nu var det dags att åka hem. I övermorgon ska vi till sammankomsthallen i Pindamonhagaba och se på invigningen av en Sammankomsthall i Bahia. Inga problem!

På båten träffar vi Hans och Sabina, två lite halvt bakfulla svenskar som festat hårt nyårsafton. Men de var trevliga, de berättade bland annat att de hade hört att hus hade rasat ner i Ilha pga regnet (det tror jag säkert, vaknade kl 3 på natten för det regnade så hårt så det lät som en kulspruta där ute)!

När vi börjar närma oss Angra dos Reis ser vi att det har rasat ner massa hus uppe i kullarna. Framme i Bussterminalen märker vi att det är totalt kaos i regionen, vägar har rasat ner och vi kan inte ta oss hem den enkla o snabba vägen, busschaufförerna (idioter) tar dubbelt så mkt betalt för de säger att bussarna inte kommer fram. Ja, ja, vi får ta omvägen, göra ett U för att komma till Cunha. Vi tar bussen till Barra Mansa och därifrån hoppar vi på en buss som tar oss till Guaratingueta…eller snarare, Mattias och Rickard gör det. Jag har ju inte mitt leg med mig men lyckas övertala chaffisen. Men när Koffe inte hade med sig sitt pass så var det omöjligt!
Så jag får stanna med Koffe medans de andra åker.

Ilha Grande – part 2: interlude – Water, Candles and Gringos

Vårt verkliga uppdrag här va ifs inte att leka pirater utan fiskare.
En pionjärsyster möter upp oss och berättar lite när hon kom dit och starta predikoverksamheten tillsammans med en annan syster för 4 år sedan.
Församlingen nu har en äldste, en biträdande (de enda bröderna) och fyra pionjärer. Sammanlagt 12 förkunnare och ca 25 på mötena. Behovet är enormt även om de bara bor 3000 på byn är på. Pionjärerna har flera studier var, så man hinner inte predika i de andra byarna på ön.




Dan efter går vi i tjänsten, iom de enda två bröderna jobbar får jag hålla möte för tjänst (lite annorlunda känns det när man inte vart i församlingen innan). Det är mycket turister i vandrarhemmen men folk är lika mottagliga som i São Paulo. Det är väldigt mysig att gå längs stranden och predika, det finns inga bilar på ön förutom polisen, brandkåren och ambulans. Så ni förstår att luften var lika ren som 60,70 talet var syntfritt.

Mysigast var ändå mötet. Riket salen är syster Nice’s vardagsrum och tack vare allt regn hade
ljuset gått i hela ön, så vi hade möte med levande ljus (alla fick hålla varsin ljusstake)och sista gången vi sjöng i d sista sångböckerna fick vi göra det a capella, så vackert, snyft…

Ilha Grande – part 1: overture – the Overdose Illusion Pirates

Angra dos Reis

De fruktade Captain Emilio Sparrow, Hicardo Barbosa, Koffe Rödskägg och Mat Hook beger sig ut I atlanten för att erövra den mytomspunna ön Ilha Grande. De slåss mot pirater och seglar i 8 meter höga vågor!
– Captain Sparrow, du har fått ett meddelande ; ”Du har glömt din plånbok och dokument, din åsna!!!”…

Vi plundrar Hicardo Barbosas skepp(lr plånbok) i en blodig kamp och fortsätter mot Ilha Grande, nu med cash.

När vi siktar in ön på kikaren förvandlas vi till emo-pirater…det är så vackert, så här kommer det lätt se ut i paradiset, det är grönt överallt och huvudorten på ön ligger gömd under allt grönt, precis bakom ligger ett berg ”papegojklippan” där vi bara måste upp för!


Det är fullt av fisk i d klargröna vattnet d är vi dyker, och sanden är svart!! Vi beger oss in i djungelstigarna som barn i en godisfabrik, förbi akvedukterna via de gamla fängelseruinerna mot vattenfallen. Man kan inte låta bli att leva sig in i när ön va full av pirater och fångar och istället för skatter ska vi upptäcka någon öde strand där vi kommer bort från alla turister och ingen någonsin varit innan!!!